”Straffeftergift” av Patrick Modiano

När jag tar mig an en text av Modiano så vet jag att jag kommer sänka mitt lästempo, sluta scanna raderna, sluta forcera och verkligen läsa texten ord för ord, mening för mening. Och jag kommer njuta av det.

När Modiano tog emot Nobelpriset beskylldes han för att bara skriva samma bok om och om igen. Jag kan förstå principen. Om man generaliserar så handlar alla Modianos böcker om att minnas medan man promenerar genom Paris. Det är precis det som tjusar mig med hans text. Det är som att återse en kär vän och ta upp samtalet igen där man lämnade det sist man sågs. Jag älskar våra promenader genom Paris, och jag förundras hur han bjuder in mig att dela hans minnen.

I ”Straffeftergift” är det pojken Patrick vi får träffa. Den unge Patoche. Hans mamma är på turné med ett teatersällskap, hans pappa på affärsresa i Afrika. Det är tidigt 50-tal, och Patrick och hans lillebror ska bo strax utanför Paris hos tre kvinnor, bekanta till deras föräldrar. I huset på Rue du Docteur-Dordaine finns cirkusryttarinnan Hélène, Annie och Annies mor Mathilde som envisas med att kalla Patoche för ”tokstolle”. Sällskapet tar emot en del gäster, män från Paris i fina bilar, som kommer och går utan att det egentligen blir tydligt för pojkarna vilka dom är och vad de gör där. Brottstycken av samtal väcker nyfikenhet och ligan på Rue Lauriston nämns. Slottet en bit bort gäckar pojkarnas fantasi och nattliga utflykter tar dom stegvis närmare det mystiska och skrämmande. En ung flicka pojkarna kallar Snövit, anställs för att ta hand om dom, följa Patrick till skolan och hjälpa dom med läxorna. En dag är hon borta igen. Som en flyktig vind. 

Något pågår i huset, pågår kring kvinnorna, men pojkarna hålls mycket noga borta från direkt inblandning. Barnen får lov att vara barn. Istället blir deras väntan starkare. Väntan på att hämtas därifrån. Vi förstår att det sker, men även om pojkarna återförenas med sina föräldrar och aldrig återser kvinnorna igen, så lever minnena av sommaren tillsammans starkt i Patrick och följer honom upp genom vuxenblivande och familjeliv.

Minnen av den här sommaren finns inbäddade i föremål som även den vuxne Patrick tillskriver stor betydelse. Albumet med foton, urklipp, trycksaker från Hélènes tid som akrobat och ryttarinna på cirkusen framkallar känslor och lockelser och är en trygghet för Patoche när längtan är stark och sömnen långt borta. Vid en biltur med Annie, som alltid klädd i kort herrjacka och långbyxor, ger hon honom ett cigarettetui som han sedan bär med sig likt en talisman. Albumet och etuiet återkommer som en minnets röda tråd. 

Artefakter av det här slaget, där vi bygger in våra minnen och våra känslor kring det upplevda, är starka för oss. Tänker på mina egna två små stenar som jag bar med mig i fickan under ganska många år. Vet fortfarande exakt var de finns, även om det var länge sedan jag tog dom med mig varje steg. Tänker på Nils Strindberg, deltagare i Andrées Polarexpedition, som bar med sig biljetterna från Världsutställningen som han besökt tillsammans med sin fästmö dagarna innan avfärden till Spetsbergen, och som sedan återfanns i hans packning på Vitön 30 år senare.

Jag tycker att Modiano i den här berättelsen bryter sitt eget mönster i sina detaljer, och jag tycker mycket om det. Jag inledde med att berätta hur han sänker mitt lästempo. Det gör han inte nu. Det finns tempo i den här texten på ett sätt jag aldrig mött hos Modiano. Inte en stressad text, men en rak berättelse. Lika tät som alltid, men med färre utsvävningar. Ofta, i Modianos tidigare böcker, är man i huvudsak inne i hans minnen och det är minnena som bär, och likt minnen gör så svävar man ibland i väg i associationer och tankebanor som löper parallellt med ramberättelsen. Tycker ”Nätternas gräs” är typisk för det berättandet. 

I ”Straffeftergift” är ramberättelsen i fokus genom varje sida, varje mening, varje ord – och minnena är sammanvävda med helheten, blir en stark berättarröst tillsammans med ramberättelsen. Det är fint.

 Man känner närvaron av den lille Patoche väldigt påtagligt, och man känner vad stark den här upplevelsen, minnet av de här människorna är för den vuxne Patrick. Det berör. 

Modiano fortsätter ohotat att vara en av mina absoluta favoriter. Längtar efter nästa promenad tillsammans.

”Straffeftergift” av Patrick Modiano.

Utgiven 2017 av Elisabeth Grate Bokförlag.