”De sista indianerna” av Marie-Hélène Lafon

På den franska landsbygden hänger tvätt på tork, och fladdrar på linan när vinden griper tag i en kjolfåll, ett klänningsliv och underkläder i starka färger, moderna modeller. I fönstret till huset bredvid sitter Marie och iakttar kläderna. Memorerar varje plagg, varje söm, varje färgnyans. Hon kan materialen, lockas av snitten och förfäras av skärningarna. Hon vet vilket plagg som tillhör vem, iakttar noggrant grannarna. Både deras rörelser i huset och på gården, och vad de bär till kyrkan på söndagen. Hon ser särskilt Alice kläder.

(Bild hämtad från förlagets hemsida.)

Marie och hennes bror Jean bor ensamma i föräldrahemmet efter broderns och föräldrarnas död. Huset har blivit avfolkat och mer och mer isolerat. Successivt har rörelseytan i huset minskats och rösterna tystnat mer och mer tills bara ekot av stegen och broderns tv-tittande gör sig påmint. Köket var moderns domän, och det tog tid efter hennes död att hitta in i egna rutiner. Tidningen låg oläst med sin gördel på bordet, eftersom modern var den som alltid läste den först.

Marie fascineras och provoceras av grannarna. De är till synes levnadsglada och har ekonomiska förutsättningar att unna sig flärd och mode. Marie och Jean verkar ha levt i ett hem där ingenting visserligen saknats dem, men där det varit knappt och lång väg till inköp. Modern håller familjen i strama tyglar, speciellt efter faderns död, och den äldre brodern som hela familjen satte sitt hopp till, lämnade den lilla gården för att se sig om i världen, studera och ta sig ett annat arbete. Brodern Pierre levde tillsammans med en äldre kvinna med barn, men den kunskapen lades aldrig på bordet och när han insjuknade i cancer vårdades han hemma av modern och Marie. Sakta tynade han bort, och med sjukdomen även den lilla livsglädje som funnits inom husets väggar. Modern levde genom förhoppningarna om äldste sonen, och när stolen vid hans plats vid bordet stod tom var han likaledes närvarande, om än i en utmärglad tomhet som inte speglar annat än passivitet och sorg för de kvarlevande.

När det bara är de ensamma syskonen kvar i huset fortsätter Marie att tömma det, genom att prioritera att använda moderns överblivna saker hellre än att köpa nytt, medan Jean går djupare in i passiviteten framför TV:n. Marie fantiserar om hur grannarna kommer gå igenom huset efter deras död. Hur det kommer stå tomt ett tag, till dess de märker att syskonen inte längre finns levande bakom gardinens kant, och hur de då kommer att gå in i huset, sprida sig genom rummen, söka igenom, lyfta, vrida, upptäcka – och hitta.
Marie har i ett av skåpen funnit den först försvunna, sedan funna döda, Alice skärp. Alice som är en släkting till grannarna, och som finns där som en ouppnåelig lockelse för både Jean och Marie. Det är en chock att finna hennes skärp prydligt i hopvikt bland moderns tillhörigheter i klädskåpet, men gåtan förblir olöst, om skärpet bara är funnet, eller om det är modern, eller kanske Jean, som haft något med flickans död att skaffa.

”De sista indianerna” är en berättelse om ensamhet. Om att tyna bort från världen under full medvetenhet. Om att iaktta en annan värld, om att lockas av den, men inte våga ta klivet ut i den, utan stanna i den vardag man bär som en ok – av rädsla, av otrygghet, av pliktkänsla. Det infinner sig en känsla av obehag under läsningen, en krypande, smygande känsla, och jag förnimmer den klaustrofobiska känsla Marie misslyckas med att släppa fram när hon framlever sina dagar i moderns styre och den döde broderns skugga och med den lockelse grannarnas värld utgör, en lockelse som för enkelhetens skull får bli en föraktad värld, och ett hån.
Lafon levererar en stark text och jag kommer med stor nyfikenhet ta mig an hennes ”Annonsen”.


”De sista indianerna” av Marie-Hélène Lafon, i översättning av Anna Säflund-Orstadius, utgiven 2017 av Elisabeth Grate Förlag.