Under universitetsåren hamnade mycket av min nöjesläsning i bakgrunden för ”måste-läsningen”, och noteringarna glesade ut. Likaså bokinköpen. Min ”att-läsa-hög” förblev ganska konstant under de åren. Inte mycket försvann, inte mycket tillkom. Ska väl också säga att ända sedan barnsben har ingen bok vunnit sin plats i min hylla förrän den lästs. Men jag saknade att hitta ro och motivation nog att plocka ner en bok man verkligen ville läsa, och försjunka i den några timmar, utan att konstant titta på klockan, på läslistan och nästa dags schema. Aldrig har suckar varit så djupa som när man fick rata en bok för en annan helt på grund av nödvändigheter.
Efter universitetet tog jag tag i lustläsningen. Läste bara sådant som lockade. Jobbet gav inte mycket tid, men jag började avsätta tid – för att varva ner efter dagen - och den regelbundenheten jobbade upp mitt lästempo igen, avverkade den väntande bokhögen, lånekortet gick varmt, och efter några år på arbetsmarknaden hade man dessutom råd att allt som oftast unna sig den där boken man ville ha.
Ungefär då började jag föra en mer regelrätt läsdagbok. En anteckningsbok där jag noga för in datum för utläst bok, titel, författare, några rader om vad jag tyckt, vad den väckt, om det fanns några speciella omständigheter kring läsning, införskaffande etc.
Och jag började numrera. Satte ett startdatum för året, och därmed också ett slutdatum ett år senare, och sedan räknade jag antalet utlästa böcker under ett år. Och oj, vad statistik är kul! När ett år var summerat började jag räkna igen den första närmsta dagen då nästa bok var utläst, och det har gjort mina läsår något ojämna datumvis. Start och mål har legat under mellandagarna och sakta har jag – lite medvetet sådär – försökt föra nästa start närmare årsskiftet, för visst vore det enklare att bara följa kalenderåret.
Nu är jag där. Året summerat den 28 dec, men första bok inte utläst förrän idag den 1 januari, så nu kommer jag hålla mina läsår till kalenderår. (Yvonne Hirdmans ”Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin” från Ordfront. Recension kommer inom en dag eller två.)
Det här året har varit stillsammare: 146 utlästa böcker, mot förra årets 238. Dock har jag inte avbrutit en enda läsning, utan slutfört alla jag påbörjat. Även de trista. Väldigt många färre noveller, även färre novellsamlingar vilket i sig är trist då jag är väldigt förtjust i det formatet. Även färre serieantologier, men jag har tyckt mycket om de jag läst.
Under sommaren tog jag mig an Stephen Kings ”Det”. Den har legat på vänt väldigt länge. Om man kan vara rädd för en bok så har jag varit det för denna. Omslaget vänt nedåt så inte clownen syntes. Jag vägrar kalla omslagsclownen Pennywise, för den så dåligt utformad från bokens berättelse så det finns inga likheter. Inte ens färgen på pom-pom-bollarna. Jag är väldigt lättskrämd av saker jag läser, och blir lätt mörkrädd av en bra berättelse, och ryktet om ”Det” har definitivt jagat upp mig. Men under de soligaste dagarna, på dagtid, tog jag mig an denna tegelsten. Och ju längre in i berättelsen jag kom desto mer frågande blev jag. Var är skräcken alla pratar om? Det som grep tag och som har stannat kvar är berättelsen om barnen, deras utsatthet och deras gemenskap, tryggheten och styrkan de bygger upp tillsammans – men ingen Pennywise dök upp i mardrömmar. Skönt, fast….. kanske lite besviken.
Stoltast är jag för att jag läst hela Heimskringla. Efter att ha nosat runt i olika versioner, översättningar etc så fastnade jag till slut för en engelsk översättning som fanns gratis på iTunes, så jag läste den digitalt. Det var ett bra flyt, en bra rytm i texten och bra referenser till översättningen så man kunde nörda ner sig ordentligt i olika språkliga passager om man kände för det.
…och det leder in oss på Läsutmaningar. Jag älskar sådana! Så roligt! Följer alltid flera stycken. Både med exakta titlar, och sådana som mer är olika ”kategorier” att passa in sin bok med. Noga att bara välja en kategori per bok. Allt annat är fusk. Men så finns den stora, evighetslånga utmaningen som egentligen är den som spelar störst roll. Det började med att jag blev förbannad på Göran Hägg. Tror det var Babel som hade honom inbjuden tillsammans med några andra sk litterära experter och de skulle prata om ”god litteratur”. Som jag uppfattade Hägg så sade han att man kan plocka bort alla titlar som ligger på bokhandlarnas topplistor, för gemene man vet inte vad god litteratur är. Vet inte om jag missförstod honom, men det jag uppfattade gjorde mig förbannad. I mina ögon tar en sådan kommentar bort läsglädjen hos gemene man, och det har ingen rätt att göra.
När det sedan skulle sättas samman en sådan där ”1001 böcker att läsa innan du dör” så gav man inte uppdraget till en redaktion (vilket tydligen är kutym i andra länders utgåvor) utan man gav uppdraget till Göran Hägg. Ensam. Det provocerade mig så fruktansvärt efter hans kommentar om god litteratur så jag köpte boken och tog tag i att gå igenom hela hans urval, text för text – och döm om min förvåning när jag redan hade läst ungefär halva urvalet, och tyckte väldigt mycket samma som Hägg om de böcker jag läst…. Det var en rejäl knäck på mitt ego.
Så nu läser jag resten av urvalet – som en läsutmaning för mig själv. Den är upplagd kronologiskt, så jag har helt enkelt börjat från början och läser en titel då och då av dom jag inte tidigare läst. Har hållt på några år, blir en tre-fyra titlar per år. Det förde mig till Heimskringla.
I övrigt har det varit året då jag började använda Storytel, och övar mig på ljudböcker. Blivit en del feelgood där. Inte främst för att jag gillar det, utan mer för att jag inbillar mig att det är en enkel genre att hitta tillbaka till om man tappar fokus en kvart. Behöver inte spola.
Där är jag nu på fjärde delen av Elena Ferrentes Neapelkvartett. Kluven, men kommer lyssna klart. Tappar inte fokus i alla fall. Har också via en av mina elever introducerats för serien om ”Spejarens Lärling”. Är bara på första delen ännu, men vet redan att jag kommer lyssna på allihop.
Nytt från Mats Strandberg och nytt från Sara Bergmark Elfgren, hade mig köandes för boksläpp och signering. Ett år med väldigt många signeringar och många spännande och trevliga möten med författare.
Flera PO Enquist. Behöver inte säga så mycket där. Säger sig självt. Man bara älskar varje mening, varje ord. Han skriver musik. Så glad att jag fick träffa honom på Bokmässan.
Den ja. Usch. Obehagligt att bli inlåst med alla nazister utanför. Skönt att bli inlåst med alla nazister utanför. Men glad att jag gick dit. Kollegorna på Segerstedt hade seminarier, och överlag tyckte jag det var oerhört många programpunkter som tangerade dels en kritik av mässans ställningstagande i frågan om Nya Tider, dels som framförallt handlade om hur vi kan leva i ett samhälle som omfamnar alla människor. Oerhört viktigt. Och glad att man backar från Nya Tider, och väljer en tydligare linje inför nästa år.
Som alltid mycket böcker som är mig till hjälp i mitt arbete med Toleransprojektet, och med min undervisning om Förintelsen. Ett år med mycket rasbiologisk litteratur, där jag investerat en del pengar i skrifter som tillhört Rasbiologiska institutet, och litteratur som är signerad av Herman Lundborg själv. Speciellt med den lilla reseskildringen om en schweizisk by som har institutets ex libris och stämplar, men som också är signerad Lundborg på insidan pärmen, och har en del marginalanteckningar i hans omisskännliga piktur. Signerad och daterad efter sista meningen: läst januari 1922.
Ett år med mycket barnböcker. Det skyller jag på min gudson William, som verkligen gillar sina böcker! Jag kan ju sätta dom grejerna i händerna på honom som jag gillade som barn, men det är ju så mycket nytt och bra som jag missat – där är han noga med att visa mig vad han lånat på biblioteket och jag gläds åt att han själv hittat till både Astrid Lindgren och Ulf Stark! Har en idé att han ska kunna hjälpa mig recensera barnböcker på bloggen, men än så länge är han lite för blyg....svårt för en 5-åring att förstå vad det betyder.
Det här var också året jag startade bokblogg. Fantastiskt roligt! Både att fördjupa skrivandet kring böcker jag läser men framförallt den fina respons jag får från läsare och förlag! Känner en oerhörd tacksamhet och ödmjukhet att det finns en massa människor som är intresserade av mina tankar och tips.
Då detta är bloggens första årssummering, så blev det också en tanke eller två om mitt eget läsande, och framförallt mina rutiner kring att dokumentera mitt läsande. Det krävs några dubbletter i hyllan innan man begriper att det behövs.
Ny recension om en dag eller två, och så fortsätter jag läsa biografin om Tage Erlander så länge.
Önskar alla mina läsare ett riktigt gott nytt år! Må 2018 vara fyllt av en bärande berättarröst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar