”Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin” av Yvonne Hirdman

Europa härjas av brinnande krig, nazistiska armén trängs ihop i en korridor som smalnar mer och mer, när ryska, brittiska, amerikanska soldater närmar sig från var sitt håll. Att andra världskriget närmar sig ett avgörande blir tydligare och tydligare och man inväntar ett fredsavtal. Men vad visste vi här uppe i norr? Det tar Yvonne Hirdman reda på i en vacker sorgesång över krigets sista veckor och de drabbades verklighet.

Bild från förlagets hemsida.

Hirdmans berättarjag läser Dagens Nyheter i ett vårregnigt Stockholm under veckorna från 1 april till 9 maj 1945. Veckor där förhoppningarna om den stundande freden mixas med rapporterna om likfabriker, krigsbrott och en försvunnen Hitler. Befrielsen av Neuengammen, av Auschwitz, av Grini. Norge, Danmark, Finland – vi i Norden. De finska krigsbarnen som ska skickas hem, de vita bussarna som ska köra nordiska judar tillbaka hem. Kartor publiceras frekvent och försöker tydliggöra hur läget förändras vid fronten, hur korridoren krymper, hur nazisterna tappar mark.
Och allt det hemska, allt det som kan få en att vända blad likväl vända bort ansiktet, blandas upp med vardagens små trivialiteter. Annonser om vårkappor, om skor – men till en peng som inte alltid finns. Bioannonser som förbehåller sig rätten att avbryta nya Sickan Carlsson-filmen om det kommer en rykande färsk journalfilm med rapporter från Europa. Recept att dryga ut kupongvarorna, hantera gasbristen och köttbristen – med ägg och grädde som inte heller finns. Men att ångkoka ovanpå potatiskastrullen för att spara på gasen är fyndigt. Böckling, gräslök, surmjölk, skinka – när kaffet är som dammkorn och lammet för dyrt även om kuponger finns kvar. Den bitska Helena som ger goda råd i hjärtefrågor men allt som oftast mer skäller på brevskrivarna och tar märkligt parti i frågan. Underhållande och en distraktion från det tunga, det svåra – det osäkra som upptar varje tanke, varje förstasida. Också en vardag.

Varje kapitel täcker en veckas nyheter. Blandade aspekter, men väver helhet. Berättarjaget för kapitlet framåt som om hon läser tidningen. Ögonen skummar rubrikerna, reagerar på orden med utrop och tankar, läser artiklarna, reflekterar, bläddrar vidare…. Det är spännande! Man önskar man hade den fysiska tidningen att följa med i, bläddra tillsammans med henne, se det hon reagerar på, det blicken fastnar vid, det hon ratar. Man blir iakttagare av den vardagliga sysselsättningen att läsa sin morgontidning.

Mellan kapitlen tänker vårt berättarjag på en liten notis som förekommer två gånger de här veckorna. En liten efterlysning, en uppmaning till en Karin att ringa ett angivet nummer för hon har väckt avsändarens intresse. Vår berättare fantiserar om vem Karin är, vem det är som söker henne, som så gärna vill att hon ringer – och fantasin går loss ganska ordentligt och dagdrömmer fram olika scenarion.

Boken är spännande. Både till sitt upplägg och till den historia den berättar. Jag som själv älskar att läsa gamla dagstidningar finner mig fascinerad. Pauseringarna (för så uppfattar jag dom) med Karin. Mellanspelen om flickan i notisen är jag frågande till. Jag förstår dem, och uppskattar dem åtminstone till del, då de stillar tempot. Tidningsläsandet har ett högt tempo och tangerar ibland nästan en känsla av stress då rapporteringarna är intensiva och ämnet tungt och fruktansvärt. Men mellanspelen bromsar upp, dock blir det så kortfattat och så fritt fabulerande att jag känner att det skjuter bredvid målet. Skulle gärna se de passagerna utvecklas, bli en egen historia, vävas in i Stockholms vardag och få ett avslut. Nu känns de lite….på fel ställe.
Texten är lättläst, och tempot högt. Dagsrapporterna är som sagt spännande och finns det någon tvekan hos någon, så kan jag berätta efter detta lilla korta nedslag att vi här uppe i norr, vi hade alla möjligheter att ta till oss och förstå vidden av de nazistiska krigsbrotten. Vi visste vad som skedde.

Rekommenderar absolut den här boken - även till de som inte är jätteintresserade av andra världskriget. Den gör ett intressant nedslag i den dagliga rapporteringen och medias roll under kriget och spänner en väv av kunskap och medvetenhet som är nyttig att få grepp om. Och den ger vid handen att mitt i allt det stora som pågår runt omkring oss, så fortgår också en liten vardag som pockar på uppmärksamhet, som handlar mer om relationer, måltider och hur vi lever våra liv.

”Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin” av Yvonne Hirdman, utgiven 2017 av Ordfront Förlag,