I Warszawas getto med Hanna Krall

”Hjärterkung” och ”Hinna före herren Gud” av Hanna Krall

Hanna Krall är en författare jag hört talas om under lång tid, men inte hittat fram till att läsa. Att hon gång på gång dykt upp i mitt medvetande handlar främst om att hon skrivit många böcker om relationen mellan nazister, polacker och judar under andra världskriget, men också för att jag är nyfiken på hennes egen historia, där hon som liten flicka under ockupationsåren göms av sammanlagt ett fyrtiotal polacker och går från hand till hand s a s, medan familjen och släkten mördas i Majdanek. Efter kriget lever hon på ett barnhem för föräldralösa judiska barn.

Främst är det boken om lokförare C som lockat mig, men nu har jag parallelläst ”Hjärterkung” och ”Hinna före herren Gud”. Båda böckerna är överlevandeskildringar från Warszawa, men ungefär där upphör likheterna.

Foto: Menachem Kipnis

Jag tillbringar några veckor varje år i Polen, resandes med högstadieelever och besöker Förintelsens minnesplatser. Dock är inte lägren de viktigaste stoppen på mina elevers resor. Det viktigaste är städerna och byarna där inget judiskt liv längre finns kvar. Det är där vi får syn på vad de faktiskt innebär att ta bort en hel kultur från ett samhälle. Nazisterna hade en idé om det tredje rikets storhet, om ett utrensat fritt Europa. En idé om att vissa grupper i samhället inte hörde hemma där. Att man kunde göra världen till en bättre plats utan ”dom”. Platser som Auschwitz, som vi idag betraktar som dödsfabriker, handlade då om att åstadkomma den världsbilden – man ville skapa ett bättre samhälle. Och i det nazistiska samhället fanns det stora grupper av människor som inte hade tillträde. Att besöka Auschwitz och andra lägerplatser är en minst sagt makaber och vidrig upplevelse. Sorgtyngd och ångestfylld. Men lägret är en verktygslåda. Lägret var redskapet för det ideala samhällets tillkomst. Resultatet av den idén och det genomförandet är vad vi möter ute i städerna och byarna där människor en gång levde. Tomheten.

Att parallelläsa Kralls två böcker gav en smak av den tomheten. De speglar Förintelsens maskineri från två håll. De ger oss inblick i två vitt skilda skeenden som båda syftar till samma sak: överlevnad. De ger båda två inblick i hur det sedan var att leva vidare. Att hantera sitt efteråt.

Före kriget fanns i Warszawa en fotograf som hette Menachem Kipnis. Han hade sin studio på Walicowgatan, som korsar Krochmalna. Den gatan som Marek Edelman refererar mycket till i sin berättelse. Kipnis fotograferade den judiska vardagen. Hans glasplåtar finns kvar, och genom läsningen av Kralls böcker är det hans bilder mitt medvetande söker sig till.

Foto: Menachem Kipnis

I ”Hjärterkung” möter vi Izolda Regensbergs livshistoria. Hon och hennes man befinner sig i Warszawas getto 1942. Han är hennes hjärterkung. Det har t o m väninnan spått i korten, så det måste vara sant. När maken deporteras till Auschwitz, mutar sig Izolda ut ur gettot, för att kunna ta sig till sin man. Hon lever inte som gömd judinna på den ariska sidan, utan som öppet polsk under falska papper: Maria Pawlicka. Hon försörjer sig genom att transportera smuggelbrev men åker fast och tillbringar tid i Pawiakfängelset i Warszawa. Hon fortsätter sina resor med smuggeltobak och köper och säljer varor, smycken, brev – men åker fast igen. Pawiak på nytt. Är hon kollaboratör? Är hon prostituerad? Hon skickas också hon till Auschwitz. Då är maken flyttad till Mauthausen. Hon håller livsgnistan uppe med målet att hitta sin hjärterkung, och tar sig småningom till Mauthausen. Efter befrielsen. Makarna återser varann, men den förväntade glädjen uteblir. De återvänder till ett vardagsliv, öppnar en jeansaffär i Wien, men lyckas inte skapa en framtid. Maken går. Tyngd och förvirrad av all sin saknad efter de förlorade föräldrarna och syskonen isolerar han sig. Efterlyser enträget varje livstecken utan grepp om att tiden rinner ifrån honom. Systern är inte längre nitton, utan sextio.

Bild hämtad från förlagets hemsida.

Kralls redogörelse är klinisk. Saklig. Izolda fattar de beslut hon behöver fatta för att själv överleva och för att ta sig stegvis närmare sin make. Hoppet i sig blir en viktigare komponent än att nå fram till det hon hoppas på. Jag tycker om hur den åldrande Izolde, sittande i sin fåtölj, får minnas och reflektera tillbaka, och hur vi stegvis möter den förvirrade åldringen som inte längre kan reda ordentligt i sina tankar och känslor och de omgivande barnen som skapar sin framtid i relation till föräldrarnas upplevelse, bygger sina egna identiteter, sina egna familjeband. Det är rörande och smärtsamt.

Foto: Menachem Kipnis (bild från jhi.pl)

Men Kralls skildring är också fylld av ängslan, så som den säkert tydde sig för den som levde under ytan av verkligheten. Står handväskan fel på bordet? Ställde jag den där på ett judiskt vis? Läste jag den katolska bönen som en judinna? Rabblade jag inte tillräckligt? På sina smuggelresor vandrar hon in och ut ur sammanhang som ger oss en bild av Polen under ockupationen och som påminner mig på ett personligt plan om platser jag mött: sommarvistelse i Józefow, järnvägsstationen i Otwock, Skarzcysko, Milagatan, umschlagplatz, Radom….. Var läser Janusz Korczak sina sagor? På barnhemmet på Jakterowska.

I ”Hinna före herren Gud” möter vi Marek Edelman. Hanna Krall gjorde intervjuer med honom redan på sjuttiotalet och väckte stort uppseende med en berättelse om revolten i Warszawas getto som var till stor del avheroiserad. Det var inte en revolt för hjältar. Det var människor som själva ville få välja hur de skulle dö.

Genom berättelsen pendlar Marek mellan revolten 1943 och sina patienter nu. Han är hjärtläkare, och var under åren i gettot springpojk på sjukhuset. Han stod varje dag vid ingången till Umschlagplatz och varenda människa som deporterades passerade honom.

”Jag tror att en bränd grabb gör större intryck än fyrahundratusen,

och fyrahundratusen större än sex miljoner.”

Den enskilda människans upplevelse är enklare att relatera till och drabbas av än den stora massan som lätt bara blir en siffra alltför enorm att kunna greppa och ta in.

Bild hämtad från förlagets hemsida.

Den 19 april började skottlossningen och Marek, som tillhörde ledarstaben för revolten, tog sina mannar till ”Borstfabriksgetttot” dvs den del av gettot där flera av de företag och fabriker fanns som erbjöd arbetsmöjligheter. När revolten bryter ut är arbetstillstånd hårdvaluta. Man ska tömma gettot, bara 40 000 arbetstillstånd delas ut. Gruppen som står bakom revolten är unga, runt 20 år, och de leds av Anielewitcz. Han finns med bland de 80 mostståndsmän som begår självmord när nazisterna närmar sig att kunna slå ner revolten. Då befinner de sig i källaren till en byggnad på Milagatan 18. Där finns i dag en minnesplats. Marek och en liten grupp till tar sig vidare genom kloaksystemen och Marek är den enda från ledargruppen som överlever. Och han väljer att ta bort hjälteglorian. ”Det viktiga var att vi sköt. Inte att vi träffade. Måste visa det för världen. Det är det största hjältemodet”. Beskyllningen att judarna gick som lamm till slakt förekommer frekvent. Nu hade de iallafall visat att de inte fann sig i situationen. De hade försökt. De hade inte låtit sig slaktas när nazisterna kom för att hämta dom. Även om ett uppror på bara 220 man knappast ens kan kallas uppror, enligt Marek, så hade de iallafall tagit makten över sin egen död. Att själv få välja hur man ska dö.

Foto: Menachem Kipnis

Där Izolda blir klinisk blir Marek känslosam. Han lyfter fram individerna. Flickan Ruth som sköt mot sig själv sju gånger innan hon lyckades träffa och dö. Modern på Krochmalnagatan 18 som bet bort en bit kött ur sin döde sons kropp för att stilla sin hunger. Det döda barnet som låg och ruttnade utanför Krochmalna 14 för att föräldrarna inte hade råd med en begravning. Då tänker jag på den kärra som drogs runt och samlade in de döda. Det finns bilder när den kärran samlar kroppar på en tvärgata till Krochmalna. Kanske är just den pojken en av dom som samlades in. Den gamle mannen som tvingades upp på en tunna på Zelaznagatan, och under skratt och hån fick sitt skägg avklippt av två resliga soldater. Alla de tusentals som tog mutan av 3 kg bröd och marmelad och inställde sig frivilligt vid tåget på Umschlagplatz, hårt kramande sina bröd: ”För inte skulle de slösa så mycket bröd?” Så länge hoppet finns….

Foto: Menachem Kipnis

Och i växelsång med minnena från gettot; Mareks vardag som hjärtläkare, etiken i att testa en oprövad operationsmetod på en döende patient – spela roulett med någon annans liv.

Tänker på titeln: Hinna före herren Gud. Den väcker mycket. I gettot hinna före Gud genom makten att själv avsluta sitt liv, hinna före ”sina herrar” genom att själv ta sitt liv framför att bli dödad. Som läkare: rädda en patient som egentligen är uträknad och döende.

Krall bygger berättelsen som en dialog med Marek. Det märks att det i botten finns en lång intervju. Den pendlar mellan spänning i redogörelsen för revolten och dess olika steg och resultat, och mellan de etiska dilemman Marek ställs inför som läkare, och som läsare hamnar man ohjälpligt i att jämföra dessa. Vilket naturligtvis inte går. Men i grund och botten handlar det om vad det betyder att vara människa i en till synes hjälplös situation.

Foto: Menachem Kipnis

Det har varit en stark upplevelse att parallelläsa Kralls skildringar och att ta del av dessa två människoöden, ett på var sida om gettomuren. Rekommenderar dom båda för vidare läsning, och också som följeslagare för en promenad genom Warszawas gamla gettoområde. Texterna är tillräckligt fyllda med exakta adressangivelser för att kunna levandegöra en viktig del av vår historia på platsen där det hände. 

Foto: Menachem Kipnis

"Hjärterkung" och "Hinna före herren Gud" av Hanna Krall
Båda utgivna 2017 av Ersatz förlag.