”Madame Arnoul” av Jean-Noël Pancrazi

Mitt under algeriska frihetskriget, i den lilla staden Batna, lär vi känna den lilla pojken Jean-Noël. När människor fängslas och förs till tortyr, när bomber briserar och skottlossning hörs om hörnet, fortskrider pojkens dagar som om allt är som vanligt. Åtminstone så långt det är möjligt. I lägenheten bråkar mamma och pappa, omedvetna om hur de gör sin pojke illa. Varje kväll tar han sin tillflykt till bänken på gården och försjunker i sina läxböcker för att undkomma hat och skrik. Prick klockan sju kommer den skygga madame Arnoul, boende i norra lägenheten, ner till honom och sitter med honom på bänken. Madame är i mångt och mycket en främling för de övriga grannarna, men för pojken blir hon en trygg tillflykt i en värld där han inte kan lita på sina vuxna. Han besöker aldrig hennes lägenhet (inte förrän precis på slutet) men hon tar med föremål till bänken, och genom hennes berättelser får föremålen liv och blir också del av pojkens historia. Leksaken med sin skramlande trumma, jordgloben med lockelser om fjärran länder och spännande okända städer… Pojkens fantasi får näring av deras samvaro och tillsammans växer det omaka paret. Han ger henne en fast punkt när den alkoholiserade maken tillbringar nätterna på bordellen och skrattar åt henne inför grannarna, och hon ger honom en ankringsplats där föräldrarna uteblir, glömmer, försakar. Sekvensen där han får ta sig på egen hand till skolpjäsen och där madame är den enda som kommer och ser honom uppträda är smärtsamt vacker och visar oss läsare vad stark deras vänskap är, vad mycket de har kommit att betyda för varandra. Vänskapen mellan ett barn och en vuxen utanför familjen. Som lär av varandra, som hittar gemenskap över generationsgränserna.

(Bild från förlagets hemsida.)

Grannarna flinar åt deras vänskap. Grannarna flinar åt den märkliga madame. Hon är stark. Hon går rakryggad genom misstänksamheten. Men så kommer den dagen när hon fängslas. När hon förs bort för att förhöras. Det har skett ett attentat i staden, samtidigt som pojken och madame gått på bio tillsammans. Hon räddar honom, skyddar honom genom bombningen och det skräckfyllda tumultet när alla försöker ta sig hem, men det är tydligt att hon beskylls av pojkens föräldrar för att ha utsatt honom för fara. När hon fängslas tar pojken hand om hennes tappade brosch och han väntar på att hon ska återvända. När hon kommer tillbaka till den norra lägenheten är omständigheterna förändrade. Madame förbereder sig på att lämna Batna, kanske också lämna livet.

Småningom skiljs deras vägar, när madame lämnar lägenheten, när familjen flyttar till Frankrike. Men han glömmer henne inte.

Det är en finstämd barndomsskildring. Läsaren tillåts ana den allvarliga underton kring omständigheterna i Algeriet under mitten av femtiotalet till början av sextiotalet, men pojken drabbas inte direkt av det som händer förrän madame och han hamnar i attentatet, och när madame förs bort för att förhöras. Pojken tillåts vara i sin barndom, även om den är smärtsam med de ständigt grälande föräldrarna, och ensam utan vänner att ty sig till. Tonårens pirrande nyfikenhet finns där via intima lekar med grannpojken, och madame vakar över honom. Låter honom utforska, men utan att störa. Man förstår att hon står redo att ta emot honom om han faller.

Pancrazis text är som en mjuk smekning, ett kort ögonblick. Man släpps som läsare in i pojkens tankevärld och delar hans minnen, under en kort stund. När han stänger dörren och familjen flyttar till Frankrike, stannar färgerna och stämningen från hyreshuset kvar, och någonstans i utkanten av synfältet finns en sliten gammal jordglob kvar.

Det här är mitt första möte med Pancrazis texter, men ytterligare en bok finns översatt till svenska: Berget, och den kommer jag med säkerhet också att läsa.


”Madame Arnoul” av Jean-Noël Pancrazi
I översättning av Pia Samuelsson
Utgiven 2017 av Elisabeth Grate Förlag.