”Hasselskogen” av Melissa Albert

Man hälsas inte välkommen till Hasselskogen. Man snärjs in och lämnar aldrig. Inte ens om man tar sig därifrån. Inte om Hinsidan får bestämma spelreglerna.
Snipp snapp slut, och så är sagan slut.
Eller?

Inte om man är Alice.

Boken tar avstamp som en tonårsroman om flickan som inte passar in i mallen. Lite utanför, lite ensam. Enda barnet i en familjekonstellation av flickan och hennes mamma. Den lilla familjen flyttar ofta. Väldigt ofta. Varje gång mamman känner att det förflutna kommer lite för nära. När mormor kommer lite för nära. Eller sådant som påminner om mormor, Hinsidan eller Hasselskogen.

(Bild från förlagets hemsida.)

Mormor är den hyllade författaren Althea Proserpine. Hennes samling sagor från Hinsidan är en kultförklarad liten bok som alla hört talas om, men som väldigt få har i sin bokhylla. Hasselskogen är hennes hem. En isolerad herrgårdsliknande kåk, i en väldig park utan adress. Efter bokens enorma succé bosätter hon sig i Hasselskogen och drar sig undan offentligheten. Tillsammans med sin dotter (Alice mamma) framlever hon ett ytterst anonymt liv vävt av sagorna. Tills den dagen hennes dotter lämnar Hasselskogen, och därmed också Althea.

Alice har aldrig träffat sin mormor, har aldrig besökt Hasselskogen, har inte läst sagorna från Hinsidan. Alice är uppväxt längs motorvägen som otursgäst. Minst ett par gånger om året händer saker i deras kringflackande liv som tvingar dom att flacka vidare. Ett hus som brinner ner, en pojkvän som vill gifta sig, eller något annat som ställer till det för Alice och hennes mamma.
Speciellt för hennes mamma.
Alice är expert på att vara ny i klassen, expert på att inte binda sig vid nya människor hon träffar, expert på att leva med sina tillhörigheter i en kappsäck. (Eller snarare en sliten resväska, ständigt beredd under sängen.) Ibland bor de hos vänner, ibland hos mammas pojkvänner, ibland i ett diffust tredjehandskontrakt – men det är aldrig särskilt länge. Aldrig länge nog för att rota sig, för att landa in i ett hem. Bilen är det närmsta ett hemma Alice kommer under de här åren. Till dess mamma bestämmer sig för att gifta sig. Med en man med stor lägenhet på flott adress, och enormt gott om pengar. Dessutom med egna barn. Barn i samma ålder som Alice, som nu finner sig börja på ännu en ny skola, den här gången som skolkamrat till något så diffust som en styvsyster. Sagoreferenserna haglar. Men Alice kör sitt race: hålla sig undan, göra det man ska, inte för mycket, inte för lite, inte väcka uppmärksamhet, hitta egentid närhelst man kan, inte stöta sig, inte lära känna.
Men då hade hon inte räknat med Finch.

Finch.
Detta underbarn till irritationsobjekt. Och jättesöt. Naturligtvis totas de båda samman i vårt äventyr och snart finner sig Alice ätandes våfflor i Finchs kök medan han rumsterar om och letar efter ”Sagor från Hinsidan”. Japp. Helt rätt. Naturligtvis äger Finch ett exemplar av Alice mormors bok. Den försvunna. Den förbjudna.
Våffeltuggandet kunde onekligen vara ganska trivsamt för några sidor eller så, om det inte vore för författarens rätt att komplicera saker och ting.

Så det gör Melissa Albert.

Varelser från Hinsidan söker upp Alice mamma i deras nya flotta lägenhet, skrämmer slag på den nya maken och den surande styvdottern, söker förgäves efter Alice – och tar Alice mamma med sig. Hon blir kidnappad av sagoväsen. Och en uppmaning lämnas till Alice: ”Håll dig borta från Hasselskogen”.

Så Alice och Finch ger sig ut på jakt efter Hasselskogen. 

Ska inte berätta så mycket mer. Men det är en mörk värld som väntar i Hasselskogen. En sagovärld, med varelser och ondska, och sagor som löper i loop och mellan alla dessa sagotrådar väver dessa väsen en längtan efter en annan värld. En värld utan lyckliga slut och förtrollade prinsar.

Det är en tempodriven historia. Stundtals känns den som ett filmmanus med cliffhangers i vartenda kapitelslut. Man blir smått andfådd när man läser…. Förväntar sig en kanin med stor klocka, som är försenad, att springa efter ner i ett hål någonstans. För visst känns Melissa Alberts värld underligt bekant – som en tebjudning med goda vänner – men ändå fräscht nyskapande. Inte otäck som en skräckis, inte spännande som en deckare, inte isande som en thriller – men inte en avslappnad feelgood alls. Mer som en…… saga. I en mer modern tolkning.

Tycker mycket om den här boken, och rekommenderar den varmt – inte bara till dom som liksom jag älskat Alice i Underlandet sedan barnsben, utan även till er som läser mycket YA, eller som är sugna på att läsa något som bryter det vanliga bokvalsmönstret.

”Hasselskogen” av Melissa Albert, utgiven 2018 av Modernista, i översättning av Jan Risheden.