”Begravd Jätte” av Kazuo Ishiguro

Jag brukar alltid minnas var jag köper mina böcker. Den här plockade jag upp på Pocket Shop på Landvetter flygplats, på väg till Polen med Toleransprojektet. Det var sent på våren 2017. Jag hade redan en bok med mig för resan, men köpte ändå med mig en annan. Började läsa den på flyget, och drogs direkt in i historien om det åldrande paret på väg för att besöka sin son. I oktober samma år presenterades sedan Ishiguro som Nobelpristagare, och jag plockade fram boken igen.

(Bild från förlagets hemsida.)

Det är 500-tal i det som skall komma att bli England. Ett drömlikt landskap, intäkt i en dimma som får minnena att blekna. Här träffar vi Axl och Beatrice.  Boende i byn som mest består av jordhålor och inte betrodda med ett eget vaxljus. På vandring till en by en dagsresa bort, för att träffa sin son. Vi anar att det kan komma att bli ett sista besök. Beatrice är sjuk, försöker dölja för sin Axl hur illa det är ställt. Han genomskådar henne, men bär sin oro i tystnad, ser henne bli svagare och försöker underlätta för henne på deras mödosamma vandring. De har inte träffat sonen på många år, och längtar efter honom. Glädjen över det förestående återseendet grumlas av oron över varför de inte hört av honom på så länge. Dimman tjocknar, blir tätare, och det vi anat kläs snart i ord: dimman hör samman med den drake som länge hållit trakten i sin makt. Axl och Beatrice avviker snart från sin stig och börjar en mödosam klättring uppför berget tillsammans med en ung pojke som söker sin mamma, och en krigare de slagit följe med. Krigaren, en saxare, ska dräpa draken och få dimman att skingras, få engelsmännen att se världen så som den är. Han maskerar sig, men genomskådas av den gamle riddaren Sir Gawain som också han ska dräpa draken, och som också han slår följe på deras väg, och snart ankommer det lilla sällskapet ett kloster där Beatrice hoppas kunna få diagnos på sina symptom. De tvingas dock snart nog fly klostret efter konflikt, möter ett monster i gångarna under klostret, men tar sig helskinnade vidare. Pojken visar sig ha någon form av kontakt med draken: de känner varandras närvaro och det påverkar pojken starkt – som om hon ropar på honom. Pojken leder krigaren, Sir Gawain, Axl och Beatrice till draken.

Det som först drabbar en är melankolin i berättelsen. Det andra är det lugna tempot. Precis som huvudkaraktärerna vandrar på stigar, vandrar vi i berättelsens strofer, och ord för ord fogar vi oss i lugnet och sorgsenheten. Berättelsen är likt en riddarlegend. Höviskheten i språket är närmast en pastisch på medeltida riddarlegender och jag glimtar både Arturs hov, Beowulfs fruktade monster och Rolands natursköna diktande om mod och trofasthet. Men stundtals knackar Don Quijote mig på axeln och yrar osammanhängande om vanföreställande olyckor - om än inga väderkvarnar så brinnande lador, och stundtals tror jag vintern är på väg liksom i Sagan om is och eld. Blinkningarna till Monty Pythons Heliga Graal är underfundiga och fnittrande, mitt i allt allvar, men tacksamt nog inte alltför många. Beatrice och Axl står för en sammanhållning i kärleken, i åldrandet, i glömskan. Beundransvärt idag när vi alltför lätt bryter upp från varandra, representativa för en enighet som skulle kunna ta oss långt, om vi bara stannade upp och kände efter vad vi egentligen kämpar för, vad som egentligen är viktigt för oss. En vacker berättelse som trots sitt långsamma tempo aldrig känns långtråkig – bara högtidlig.

”Begravd Jätte” av Kazuo Ishiguro, utgiven i pocket av Bonnier Pocket 2016.