Det är biologen som är vår berättare. Hennes upplevelse vi får följa. Historien kretsar kring Område X som är en avspärrad zon där naturen tagit över. Men där tycks finns mer än bara biologisk mångfald. Den första expeditionen som skickades dit mötte ett rikt naturliv, ett landskap att förundras över. Men den andra expeditionen slutade i självmord. Vår berättare ingår i den tolfte expeditionen. Man söker fortfarande svar på vad platsen är för något. Samtidigt har man styrt upp väldigt mycket kring expeditionernas detaljer och deltagarna får inte med någon större självklarhet veta mer än absolut nödvändigt. Vem som avgör vad som är nödvändigt och i vilket syfte får vi aldrig veta.
 |
| (Bild lånad från förlagets hemsida.) |
Det är fyra deltagare. Var och en med sin kompetens. Psykologen är ledare för gruppen. Informationen de fått är knapphändig. Psykologen mer välinformerad. Det visar sig ganska omgående att hon har dels andra instruktioner, dels annan makt i sitt ledarskap. Tydligt för alla är i alla fall att de beträder en del av kontinenten där naturen har återerövrat de sista resterna av mänsklig civilisation. De vet väldigt lite om tidigare expeditioner, och de vet väldigt lite om sitt eget uppdrag. De ska observera, undersöka, finna svar. Men kring vad är höljt i dunkel. De är utrustade med ett instrument som mäter något och som signalerar rött om det som mäts når för höga nivåer – men ingen får veta vad som mäts och den teori som gruppen enas kring är inte bekräftad.
Biologen har dock viss förkunskap iallafall, då hennes man ingick i den elfte expeditionen - och återvände. Förändrad, sluten, fåordig. En annan man. Hon volonterade när man sökte nya deltagare. Delvis för att bättre förstå makens förändring.
De vet att tidigare deltagare har påverkats av platsen på olika sätt, och deltagarna uppmanas att iaktta försiktighet. Självmord finns i expeditionernas historia, likaså återvändanden med stora personlighetsförändringar, och försvinnanden.
När deltagarna når baslägret står det klart att två platser fångar gruppens intresse. Det ena är fyren som är utsatt på kartan. Det andra är den ”grotta” som leder ner i marken och som saknas på kartan. Biologen känner sig dragen till vad som finns under jorden och tidigt känner hon att den platsen är ett underjordiskt torn. På första exkursionen ned i djupet utsätts hon för sporer från en främmande organism. Ingen av de andra i expeditionen har sett det ske och hon väljer att inget säga. Den främmande organismen är som en stor levande svamp som ”växer i bokstäver” och på så sätt frammanar text på grottans väggar. Text med budskap om underkastelse, om en ledare, en herremakt. En religiös ton, med omnämnande om syndare och strypfrukt.
Hon märker snart att de andra inte ser platsen som hon gör och hon funderar på om det handlar om sporerna. Hon upptäcker också att de hypnotiserats och att psykologen har kodord som hon använder för att ge dem order om hur de ska uppfatta varann och hur de ska uppfatta vad de ser på platsen. Biologen inser detta då hon själv inte längre svarar på hypnosens kodord och därmed kan iaktta psykologens arbete med kamraterna och platsen. En avgörande situation för biologen är när de återvänder till det underjordiska tornet och hon inser att de vävnadstäckta väggarna, som vibrerar av liv och nästan känns som de andas, inte når fram till de övriga deltagarna som mer än vitrappade väggar med vanlig puts.
Ganska snabbt faller två av deltagarna offer för psykologens maktutövning och tystas. Det sker en konfrontation mellan psykologen och biologen, och man finner en tveksam skattgömma i form av tidigare expeditioners dagböcker. Dessa har gömts undan i fyren, och biologen finner sin mans dagbok och finner att den är skriven till henne själv. En omskakande upplevelse.
Efter en våldsam uppgörelse är biologen ensam kvar och har gjort flera vetenskapliga fynd. Det mest anslående är en råtta och en art av mossa som båda har mänskliga celler. Tillsammans med fynd kring den mytomspunna Fyrvaktaren och läsningen av makens dagbok skisserar biologen ett svar på Område X som handlar om att vara en övergångsmiljö, där den främmande organismen i tornet skapar varianter av deltagarna, och där deltagarna själva övergår till andra organismer. Hon inser att hennes make finns kvar i Område X – i någon biologisk form - och ger sig av för att finna honom.
Hela boken är som en enda stor cliffhanger. Man kastas in i en historia som inte ger jättemycket information om det som varit, men väcker massor av frågor kring platsen och kring biologen och hennes make och de tidigare expeditionernas öden, och sedan görs en ansats och det struktureras en plan – och där är det slut.
Att karaktärerna har titlar och inte namn skapar ett visst avstånd. De blir hela tiden avlägsna för mig som läsare. När biologen berättar om barndomens damm på husets baksida och det djurliv som fanns där, och hur hon själv fascinerades, lockades och sökte förstå – för att sedan undersöka och analysera påverkan – det tycker jag mycket om, för det ger en glimt om flickan bakom titeln, om människan bakom labbrocken, och jag hade velat ha mer av det. Kanske kommer i uppföljaren. Jag hoppas det. Hon är så gåtfull nu.
Det här är inte otäckt så man drömmer mardrömmar. Det är inte läskigt så man känner kalla kårar. Man blir inte skrämd till vanvett. Men det är krypande obehagligt och det är fascinerande. Det är en historia om naturens hämnd – och naturen har definitivt en plan. En eko-skräckis.
En filmatisering ligger på Netlix: "Annihilation", och även om den skiljer sig en del från boken så är den sevärd, och själv ser jag fram emot fortsättningen i bok två. Underhållande! Och lite ovanligt!
”Avgrund” av Jeff VanderMeer utgiven av Fria Ligan 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar