 |
| (Bild lånad från förlagets hemsida) |
När jag började arbeta som vikarie på en högstadieskola hade jag slutat läsa barnböcker för längesedan. Jag log lite åt bokvalen mina elever gjorde och gladdes åt titlarna jag kände igen. Men jag engagerade mig inte nämnvärt. Så började en och samma titel dyka upp. Lite överallt i både korridoren, klassrummet och skolbiblioteket. På omslaget en liten kille med rufsigt hår och ett blixtformat ärr i pannan. Jag visste vad det handlade om för det var också en titel som figurerade i media en hel del.
 |
| (Bild lånad från förlagets hemsida) |
Det kom fler böcker om Harry. Och jag började bli lite nyfiken. Det var ju verkligen alla ungar som läste dom. Det finns alltid en liten grupp elever som har skolbiblioteket som uppehållsrum, och som blir referensgrupp åt bibliotekarien för dom plöjer verkligen allt. Dom var snabba på bollen med varje ny del som kom. Men det stannade inte där. På skolbiblioteket köptes det in fler exemplar men de var ändå alltid utlånade. I korridoren satt ungar och läste. De snälla studiemotiverade flickorna i åk 7, naturligtvis. Men än mer förvånande att busiga Berra, som skolkade mer än han närvarade, och som flydde när läraren viftade med en bok, han satt också där. Och stakade sig igenom sida upp och sida ner…..i tegelstenstjocka böcker. Så var jag en sväng på mellanstadiet och Harry låg på varenda kateder som högläsningsbok. Och varenda unge däremellan. Kändes det som. De satt i grupper och läste för varandra. De låg på korridorsgolv och läste tillsammans, men andäktigt tyst. De avstod skollunch för mattanterna ville inte ha med böckerna in i matsalen. Hade man inte redan läst, så höll man på, eller stod på kö för att få. Pojkar, flickor, äldre, yngre, vana läsare, bokhatare – grabben med den rufsiga kalufsen och ärret och de trasiga glasögonen verkade vara allas tekopp. Och när jag insåg att även mina kollegor satt på personalrummet och stal sig några minuter lästid – också med Harry – så fick jag till slut fråga: Vad är grejen med Harry Potter?!
 |
| (Bild lånad från förlagets hemsida) |
Det var Greger som svarade mig. Greger, en gammal språklärare och mentor för en årskurs nioklass, och som inte hade alltför många år kvar till pensioneringen. Och Greger pratade om en liten föräldralös kille som inte fick lov att höra till. En pojke som var ensam och utsatt, men som fann sitt sammanhang. Som fortfarande fick kämpa för tillhörighet och mot mobbare, men som fann tillit till sig själv och sitt ursprung – som fann något att slåss för. Om sagans klassiska ingredienser i en modern kontext. Om godhet och ondska. Om identitet och familjeband och trygghet. Om att hitta sin röst i världen, och om att hitta hem. Skriven på att sätt som skapade yta för igenkänning hos var och en som klev in i berättelsen.
 |
| (Bild lånad från förlagets hemsida) |
Den julen köpte jag de fyra första delarna i billiga kartonnageutgåvor till mig själv i julklapp. Sedan sträckläste jag hela julhelgen. Och var ohjälpligt fast.
 |
| (Bild lånad från förlagets hemsida) |
Resterande tre delar hängde jag på låset på bokhandeln på releasedagen. Slök vartenda ord, varenda ny vändning. Grät när Hedwig dog. Men beundrade samtidigt Rowling för att inte vika sig för läsartrycket, utan våga hålla sin linje med berättelsen hela vägen – även genom de obekväma och smärtsamma valen. Och jag tänker att det är en av storheterna med den här serien: Rowling har hållit sin berättelse på den utstakade vägen. Planen har burit från första kapitlet i del 1, till sista kapitlet i del 7. Det är en berättelse som inte tvekar – den bara växer.
 |
| (Bild lånad från förlagets hemsida) |
Jag är också väldigt förtjust i åldersaspekten i serien. Harry är 10 år i första boken. Sedan åldras han ett år med varje del och är en myndig ung man när serien avslutas. Berättelsen följer språkligt också Harrys mognad. Även allvaret i konflikten ökas på, ”mognar” om man så vill, med varje bok. Den tioåring som läst första delen, skulle definitivt skrämmas till mardrömmar av sista delen. Kanske inte ens fullt ut hänga med i berättelsen. Det är en bokserie att växa med. Inte bara av de praktiska omständigheterna under första utgivningen, det faktum att varje del skulle skrivas, utan den aspekten av berättelsen finns invävt i historien självt.
 |
| (Bild lånad från förlagets hemsida) |
Nu är serien under återutgivning, dels jubileumsutgåvor som jag inte satt mig in i så där väldigt mycket. Men också illustrerade utgåvor i lite större format- och jag älskar dom! Jim Kay illustrerar och bilderna är magiska. Ser fram emot att kunna börja ge dom till gudsonen, men tror han är lite för ung ännu för Harry. Köper dom till mig själv. Fyra delar är utgivna än så länge.
Vill också slå ett slag för Stephen Frys inlästa versioner. Det är en upplevelse utöver det vanliga. När jag hade lyssnat igenom hela serien så kände jag att jag kan aldrig mer lyssna på en ljudbok, för det kommer aldrig mer finnas något som kan mäta sig med detta. Frys röstskådespeleri i inläsningarna är fantastiskt.
Jag kan i sanning säga att jag avundas alla er som ännu inte bekantat er med berättelsen om Harry Potter. Ni har en stor upplevelse framför er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar