För mig var PO Enquist den långa mannen med de märkliga titlarna. Romaner och pjäser med ord jag så sällan själv använde: tribader, legionärer, livläkare, magnetisörer…..Då och då dök han upp i intervjuer, alltid spännande att lyssna på, alltid lockande att kika på titlarna, men jag tog inte steget in. Inte förrän med ”Kapten Nemos bibliotek”. Och det berodde på något så banalt som det faktum att jag själv var så oerhört förälskad i ”En världsomsegling under havet”. Jules Vernes berättelser över huvud taget. Och karaktären av Kapten Nemo är gäckande. Obehaglig. Fascinerande. Och jag närmade mig PO’s berättelse – och jag sögs ohjälpligt in.
Jag var fast.
PO’s berättelser kom att bli mina följeslagare. Inte alltid självklara sådana, och inte alltid begripliga för mitt unga vuxenblivande jag. Men ständigt närvarande. Det var något med hur orden flyter fram, hur meningsbygget konstruerar sin verklighet, som jag fann oändligt fascinerande. Jag hittade en rytm i hans berättande, inte som ett versmått, utan mer en inre rytm, en ton. En kvardröjande klang. Jag ville så oändligt gärna lära mig favoritstyckena utantill, kunna citera honom. Jag har alltid närt en längtan att kunna svänga mig med citat. Imponera med långa passager, gärna ur svår litteratur, men jag har aldrig lyckats. Jag är inte en läsare som minns. Jag är en läsare som känner. Jag lyckas aldrig lära mig ordalydelsen, men jag kan återkalla känslan som texten framkallat lika exakt som ett andetag. Och jag har andats PO.
Jag har också lärt mig var Hjoggböle ligger. Och jag har mött det gröna huset. Där den gänglige yngligen växte upp med sin mamma lärarinnan och tidigt formades till läsare i ett hem präglat av frikyrkans starka tro. "Om kärlekens väsen", är en replik som nästlar sig in i mitt öra, och jag tror mig ana viss genans i PO Enquists klingande norrländska när samtalet nuddar vid den erotiska kärleken och han förklarar det högkyrkliga småbysamhälle han växte upp i, med sin orubbliga prydhet kring allting sexuellt, medan det förbjudna bubblade under ytan på alla barn. För närheten till hembygden, till uppväxten som ständigt finns där, trots ett liv kringflackande över världen. Det starkt personliga som alltid projiceras även i kontext av det intellektuella samtalet. PO var alltid personlig, men inte nödvändigtvis privat. Följer man hans författarskap bjuds man stora delar av hans liv, utan att han utlämnar sitt innersta. Det finns alltid en reflekterande dimension till, och den är gäckande, utmanande, rofylld och stark. En kärleksgärning. Eller ett trick från journalisten.
När jag läste PO’s självbiografi ”Ett annat liv”, så valde jag att lyssna på den. Författarinläst. Och att möta hans vackra norrländska i berättelsen om det egna livet, ofta berättat i tredje person så som vi vant oss, var drabbande. Här är berättelsen om PO’s liv så naken. Men också berättelsen om hans författarskap. Om envisheten, tjurskalligheten, tävlingsinstinkten. Det var också en ögonöppnare till många av de berättelser jag kanske varit för ung för att ta till mig fullt ut, och jag läste om många av hans tidigare böcker. Det är en fin introduktion till ett makalöst författarskap.
Bokmässan i Göteborg är på många sätt mitt nav. Det är ett flöde av tankar som ger input för hela året. Som utmanar, som lockar, som väcker. PO var ofta på Bokmässan och jag lyssnade på honom varje gång jag fick en chans. Han var dessutom indirekt involverad i mitt allra första besök på mässan – ett kort ögonblick, ett kärleksfullt minne. Jag hade länge en inställning till Bokmässan som ett gytter av människor som jag inte orkar ge mig in i. Så jag gick inte dit. För några år sedan hade kollegorna Christer, Alex och jag ett stort behov av att ses men vi fick inte till det. Kalendrarna var fulla, samtidigt som det fanns massor av lösa trådar som hängde i luften och behövde fattas beslut om. Men Christer skulle till Bokmässan och mellan ett monterprogram hos Natur & Kultur och ett seminarium med Majgull Axelsson så hade han tid. Alex hade planeringstid och min chef lät mig slippa en konferenstid (för mötet var verkligen viktigt att få till) så vi bestämde det: vi skulle ha möte utanför seminariehallen. Alex och jag åkte ihop till Göteborg (är bara en kvart bort), hade svårt att få parkering, och ingen av oss hade varit på mässan, så vi hade noll överblick över var grejerna låg. In genom närmsta entré, upp för rulltrappor och klockan tickade iväg. Vi hittade en karta, hittade seminariehallen och insåg att vi var på fel sida av hela Svenska Mässan. Men det såg ut att finnas en övergång så vi rusade vidare. (För er som känner Mässan så var vi ovanför rulltrappan i C-hallen, och skulle bort till seminariehallarna.) Vi var väldigt stressade. Så jag tror vi var ganska högljudda. ”Brötiga” som man säger där jag kommer ifrån. Utmed fönstren i den där genomgången så fanns det låga grupper av fåtöljer och bord. Spridda sällskap satt där och pustade ut. I ögonvrån såg jag att en äldre man i en gräddvit ribbstickad tröja titta på oss med ett litet lekande leende. Han satt djupt nedsjunken, med armbågarna på fåtöljens armstöd och en kaffekopp på fat i händerna. När han lyfte koppen till munnen fortsatte hans blick att vila på oss. Jag kände en liten rodnad: ”vi väcker uppseende med vårt rusande” men vred lite på huvudet och fick i farten ögonkontakt med mannen som då log brett. Jag insåg att det var PO Enquist som iakttog oss. Den korta ögonkontakten, den lilla insikten av att vara sedd – har jag burit med mig sedan dess.
Jag har också fortsatt att besöka mässan. Jag har i det sammanhanget träffat PO flertalet tillfällen – alltid lika fint, alltid lika ”starstruck”. Och jag kommer bära med mig den oerhörda vänlighet, med vilken han alltid mötte oss läsare. Sista gången var 2018. Norstedts hade gett ut två samlingsvolymer. Vackra inbundna volymer. PO intervjuades i montern, och ställde sig sedan tålmodigt och signerade. Han var trött, han var tydligt märkt av sin stroke, han tappade namn, och fick söka efter orden – men han var lika exakt som alltid i sin formulering. Och när jag mötte hans blick var den lika rak och fast som alltid, och leendet lika varmt. Han bekymrade sig mest över att jag skulle gå och bära på två så tunga böcker.
Jag är glad för dom volymerna idag. Inte bara för att det är vackra böcker och för att dom är signerade, utan för de korta minuterna av ett samtal med en av de sista stora svenska författarna. Den tradition av berättande som PO representerar håller på att dö ifrån oss. Idag lägger det en sotad kant till sorgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar