"American Gods" av Neil Gaiman

Neil Gaiman är en av de där författarna som alltid är bra. Man hänger på låset när han släpper nytt, men sedan kan boken få ligga där och gotta till sig. Man vet ju att det kommer att vara bra när man väl sätter sig med den. En trygg förvissning. Det betyder att även om jag har allt han gett ut, så har jag inte läst precis allting. (Typ ”Coraline”) Och annat har jag läst flera gånger. Som ”Goda Omen” som jag liksom aldrig verkar tröttna på. I augusti hade tv-serien baserad på hans serieopus ”Sandman” premiär. Stor förväntan. För mig är den mäktiga historien en av hans mer svårtillgängliga verk, med sina många illusioner och drömbilder, men det är också en av de vackraste, och jag tyckte verkligen om filmatiseringen. 

Och det fick mig att också ta fram den gamla godbiten ”American Gods”. Lite svartare, lite dammigare, men inte desto mindre underfundig och avväpnande. Tänk en dammig landsväg någonstans i något av USA’s torrare områden. En vägkrog, ännu mer damm, en gisten veranda. Man förväntar sig att Hjulben och Gråben ska springa förbi. Ungefär så. Fast inte. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Shadow släpps ur fängelset i bokens inledning. Hans fru och bästa vän har omkommit i en olycka bara några dagar tidigare. På sin väg hem – som inte längre är ett hem, utan bara en smärtsam påminnelse om människor som ryckts ifrån honom – träffar Shadow på den mystiske Mr Wednesday. Under flygresan skakas planet av en storm. Wednesday verkar veta allting om Shadow. Speciellt vet han att Shadow inte har någonstans att ta vägen. Shadow rekryteras av Wednesday till livvakt, chaufför, springpojke och resesällskap. Och då Shadow inte har något bättre för sig, ingen som sitter och väntar, så tackar han ja. Det vi alla, utom möjligtvis Shadow själv, inser är att Wednesday är en skojare och en lurifax. Han råkar också vara en före detta Gud, och Kungen av Amerika. 

Att slå följe med Wednesday, tar ut Shadow på en mörk och mäktig roadtrip. Han träffar excentriska typer, vars öden är märkligt sammanflätade med hans egen. Under vardagen kokar det upp till storm, och ett krig om varenda själ i USA är i antågande. Ett krig där själva landets själ står på spel. Om nu Amerika har en själ. Och Shadow och Wednesday dras in i en konflikt lika gammal som mänskligheten självt. 

Gaimans historia är som sagt mörk. En brokig skröna med en mix av myter och fantasy, popkultur och klassisk roadmovie. Karaktärerna är udda fåglar längs vägen, och Shadow en slokörad hjälte. Kanske egentligen inte så hjältelik. Och ganska bångstyrig kring den roll han tilldelats i historien. En mustig och alldeles väldigt härlig berättelse. Teologen i mig gillar hur Gaiman leker med frågor kring gudar och framförallt gudsföreställningarnas roll i vår tid. De materiella gudarna kontokort, internet, TV och konsumtion, likväl som de gamla mer bortglömda, som inte har så mycket mer än tro, bön och kärlek att locka med.  

Detta är en, i mitt tycke, av de bästa av Gaimans romaner. Fylld av berättarglädje och svart humor. Kanske inte berättelsen att börja resan genom hans författarskap, men definitivt en att göra ett längre stopp på vägen hos. Kanske också återvända till. Men inte glömma ”Goda Omen” och ”Sandman”. 

Jag har läst den förlängda nyutgåvan. 

”American Gods” av Neil Gaiman, utgiven av William Morrow 2011.