”Den Underjordiska Järnvägen” av Colson Whitehead

 Sextonåriga Cora är slav på en bomullsplantage i Georgia. Utstött och utsatt efter att modern försvunnit, flyr hon till slut. Vännen Caesar känner till en järnväg som ¨hjälper slavar till friheten i norr. Slavjägaren Ridgeway får upp ett spår och Cora blir en fix idé hos honom: han ska hitta henne oavsett vad. Han ska följa henne från stat till stat tills han får tag på henne. 

(Bild lånad från förlagets hemsida)

I verkligheten var den underjordiska järnvägen ett nätverk av människor som smugglade ut slavar och hjälpte människor till en nystart i norr. I Whiteheads roman är det istället en faktisk järnväg som transporterar människor, en underjordisk flyktväg. Slutmålet av frihet, men framförallt ett värdigt liv. 

Cora är stark, och hon hittar vägar framåt, men Ridgeways grymhet stoppar henne gång på gång och tvingar henne till nya beslut. Whitehead omtecknar på många sätt historieskrivningen om slaveriet, men utan att göra avkall på sanning, och framförallt utan att göra våld på den stora relevans det här arvet fortfarande har. Slaveriets ”mindset” ,om jag uttrycker mig slarvigt, är allestädes närvarande i rasmotsättningens USA också idag. Som lärare förfasas jag över listorna på böcker som skolelever i vissa stater inte längre får läsa. Hur landets historia ska friseras och stora delar hållas dolt för den unga generationen. Jag tänker att Colson Whitehead är en av många författare som blir extra viktig i vår tid, som sätter ord på historien i en kontext relevant för samtiden. 

”Den underjordiska järnvägen” av Colson Whitehead, är utgiven 2016 av Albert Bonniers Förlag.