”Över gränsen” av Val McDermid

Karen Pirie jobbar på avdelningen för ”kalla fall” dvs brott där ingen gärningsman kunnat spåras och fällas. Det är en liten avdelning i Edinburgh i Skottland, och till sin hjälp har Karen nu endast en kollega. Hon är dessutom mitt i en personlig tragedi och sörjer sin livskamrat och tidigare kollega som dödats i tjänsten för några månader sedan. Sömnlösheten driver henne ut på långa promenader på stadens gator under nätterna. Det är upptakten till Val McDermids nya kriminalroman om Karen Pirie.

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Via ett blodprov som tagits i samband med en bilolycka, där föraren av en stulen Landrover är en ung kille på fyllan, får man en träff i DNA-registret och plötsligt är ett 20 år gammalt ouppklarat sexmord aktuellt igen. Killen själv är för ung, men det är en familjär träff, dvs en nära manlig släkting, troligtvis pojkens pappa, som är gärningsmannen.

Naturligtvis är det inte så enkelt.

Parallellt med den utredningen finns det frågetecken kring en man som nyss avlidit och blivit funnen på en parkbänk. Initialt ser det ut som ett självmord och många vittnar om att mannen i perioder mått väldigt dåligt. Han har pratat om att vara något tystat på spåren och han har aldrig kommit över sin mammas tragiska död – pubskvallret går varmt. När Karen nystar lite i fallet inser hon att mannens mamma omkom i en flygplanssprängning. Hon flög tillsammans med en omstridd politiker och IRA skylldes för bombdådet trots att de aldrig tagit på sig attentatet, och trots att bomben som använts var av helt annat slag än IRA brukat använda tidigare. Karen börjar fundera över alternativ. Tänk om bomben inte var menad åt politikern, utan åt mamman? Och tänk om mannen på bänken, hennes son, faktiskt kommit något på spåren och blivit mördad för att tystas? 

Här tar det fart. Två parallella utredningar, ett engagemang i att finna sysselsättning för en grupp syriska flyktingar som Karen lär känna under sina nattliga strövtåg, och sorgen som ligger som en kall våt filt över hela Karens liv just nu. Ljusglimtar finns i glädjen över att kunna hjälpa de utsatta flyktingarna, och i att återse en gammal klasskamrat som nu flyttat tillbaka till hemstaden. Men visst är det tungsinne över Karens liv i den här boken. Inte bara via de tragiska livsöden som nystas upp i utredningarna.

Jag är väldigt förtjust i Val McDermids deckare. Det är egentligen de enda böcker i den genren som jag fortfarande läser. Jag var en riktig deckarfantast förr, men det har tonat av rejält. Tycker mycket går på repeat. Dels tycker jag om hennes karaktärer. Trasiga komplexa individer som inte alltid är så enkla att tycka om – men fascineras av. Och när Karen går loss i lite privatspaning så finns ingen skämskudde stor nog för att hantera hur pinsam hon blir. Samtidigt inponerande smart att hitta vägar för DNA-analys av bevis som tillförskansats på tveksam väg. Dels tycker jag om den underfundiga tonen. Mellan dialogdrivna scener och text som för historien framåt, förklarar svårigheter, berättar samband etc så finns det små stycken där texten antar en mer förtrolig karaktär. En underfundig personlig ton. Lite som en kompis som ska berätta något för en. Ibland är det bara ett par rader, ett illa dolt skämt om Donald Trump, ibland tillåter hon sig att breda ut sina resonemang. Metareflekterar över sin story och sin huvudperson. Men det är som charmiga stickrepliker. Dom får en som läsare att slappna av. Man blir invaggad i säkerhet innan spänningen tar fart igen.

McDermids böcker är alltid väldigt faktaspäckade och tydligt samhällsengagerade. Man känner alltid att man lär sig något. Den här gången kring bl a adoptionsjuridik och veterinärmedicin. Sidohistorien om de syriska flyktingarna blir också ett inlägg i debatten om hur Storbritannien tar hand om de flyktingar man tar emot; bristen på möjliga sysselsättningar och en knäckande väntan. Det finns sätt att kringgå bestämmelserna, t ex via olika former av volontärarbete som kan nyttjas för meningsskapande verksamheter för flyktingarna själva, vilket boken ger ett gott exempel på. Mansgrisiga chefer får också sina slängar, och kombinationen klass och kön är ofta närvarande med en stor dos humor.

Böckerna om Karen Pirie är inte heller så blodiga som t ex serien om Carol Jordan och Tony Hill. Det är framförallt dom jag läst tidigare. Där finns kallblodiga massmördare i hennes gärningsmannagalleri som fortfarande ger mardrömmar flera år efter man läst böckerna. Jacko Vance, till exempel. Tror ett av skälen till att jag tröttnade på att läsa deckare var just att många blir så obeskrivligt blodiga och bestialiska nuförtiden. Man gottar sig i köttiga, massakrerande detaljer i så sjuka sammanhang som möjligt, så man framkallar mer illamående än rädsla hos sin läsare. Det är tröttsamt. Det är den kittlande spänningen man vill ha. I alla fall jag. Den knarrande trappan, skuggorna som kommer närmare… Klassisk noir.

Summa summarum så är Val McDermid en garant för spänning, och vill man slippa det alltför blodiga så är kalla fall och Karen Pirie ett bra val!


”Över Gränsen” av Val McDermid är utgiven 2018 av Alfabeta Bokförlag. (”Out of Bounds” publ 2017)