”Tiden är inte oskyldig” av Theodor Kallifatides

När Theodor Kallifatides debuterar 1969 med diktsamlingen ”Minnet i exil” har han levt i Sverige bara några få år. I flertalet intervjuer har vi kunnat läsa om ynglingen som bestämmer sig för att emigrera till det kalla landet i norr i fascination för språket. Hur nattjobb som diskare och portier, ihop med läsning av Strindberg tränar honom i språket han ska komma att erövra, vid sidan av universitetsstudier som småningom leder till lärarjobb i praktisk filosofi.

När debuten ges ut är det dikter på svenska, med ord som förmedlar smärtan, längtan i att leva i ett land som söker återhämta sig från krig och konflikt.

Via romanen ”Utlänningar” följs diktsamlingen upp med ytterligare en; ”Tiden är inte oskyldig” som ges ut 1971.

I den senare finns inga skiljetecken, språkets öppenhet får ta plats – luftigheten. Dikterna andas av en annan frihet än i debuten. Jag lockas läsa om samma strofer flera gånger, och möter varje gång nya nyanser, nya förnimmelser - och landar gott. Där ”Minnet i exil” var sorgtyngd och stundtals bunden, är ”Tiden är inte oskyldig” mer reflekterande. Den är mer personlig. ”Minnet i exil” är fokuserad till landet, familjen, rollen i konflikten, inbördeskriget, men här landar Kallifatides in i relationen, de egna känslorna, det privata, den egna sfären – inte bara i relation till landet, etniciteten, samhället, utan hur han bottnar i sig själv, i sina relationer, sin syn på sig själv.

Jag har läst Kallifatides lite då och då, utan någon inbördes ordning – det som kommit i min väg för stunden. Produktionen är omfattande och varierad. Dikter, romaner och deckare. Mycket om hemlandet Grekland, om emigrantrollen, men också om kärleken. Jag har alltid tyckt om det jag läst. Fascinerats.

När jag fick en stroke i våras och mina ögon och min koncentration inte längre lydde min läshunger, bestämde jag mig för att ta tag i Kallifatides författarskap och precis som han erövrade det svenska språket, skulle jag återerövra min läsning. Så jag satte igång att läsa Kallifatides böcker i kronologisk ordning. För att uppleva hans språk växa, i takt med att min läsförmåga skulle utvecklas och lässtyrkan öka.

Det är en fantastisk resa att befinna sig på. Jag är glad för mitt beslut. Att följa ett författarskap på det viset är en speciell upplevelse och något jag verkligen rekommenderar att göra.

Jag har läst annat mellan varven. Så kommer nog ta året innan jag är klar. Kommer inte heller skriva om alla. Men vissa. Dom som blir speciella. Jag är ingen van läsare av poesi, men det här har jag tyckt om. Debuten var svår att få tag på, men ”Tiden är inte oskyldig” har jag i min hand och kommer med varsamhet lägga på en lättillgänglig plats i min hylla – för den vill jag enkelt kunna plocka fram och läsa om lite här och lite var.

"Minnet i exil" utgiven 1969
"Utlänningar" utgiven 1970
"Tiden är inte oskyldig" utgiven 1971