En värld som förändras.
När Rick vaknar upp ur sin koma, stapplar han ur sängen och börjar leta sig runt på det tomma sjukhuset. Det finns ingen där. Bakom en reglad dörr, påmålad med ”Don’t open - Dead inside” hörs ljud, och seriens första ”jumpscare” är ett faktum när dörren plötsligt försöker pressas upp från insidan och sargade händer sträcks ut under skrik och ylanden.
Utanför sjukhuset möter Rick samma tomhet – men också sina första odöda. Hemma möter han ett tomt hus. Frun och sonen är inte längre kvar. När han upptäcker att fotografierna är nedtagna från väggen inser han att de flytt, inte dött, och Rick bestämmer sig för att leta efter dom. När första natten faller träffar han andra överlevande och får veta vad som skett under de veckor han legat i koma.
Världen har tagits över av zombierna. Ett ilsket virus sprider sig snabbt, vid bett och via sår, och de allra flesta människor har fallit offer för sjukdomen. Jaget upphör, kroppen slutar leva men reser sig ändå och jagar kött. Utan tanke, utan medvetande – bara instinkt. En grym, brutal instinkt att döda och äta.
Rick ger sig ut på vandring. Via polisstationen där han skaffar sig en gedigen vapenarsenal. Hittar en häst. Förflyttar sig i riktning mot svärföräldrarna dit han tror hustrun tagit sin tillflykt. Kommer till storstaden och träffar Glenn, en kille som funnit sin talang i att skaffa förnödenheter. I ett läger utanför staden har en grupp överlevare slagit sig samman och hjälper varandra. Bor i husbil och bilar. Där finner Rick sin fru och sin son – och sin gamla kollega. En kollega hustrun nu har en relation med och vars barn hon väntar. För alla trodde ju att Rick var död.
Ungefär här inser man som tittare att det här kommer att handla mycket mer om mellanmänskliga relationer än om zombier.
Nu går TV-serien in på sin nionde säsong. Jag har inte tittat sedan tredje, när Rick och hans vänner kom i kontakt med Guvernören. Istället gjorde jag mig nyfiken på TV-seriens förlaga – den tecknade serien med manus av Robert Kirkman, och fastnade med själ och hjärta.
Tecknad i svart tusch startar den ungefär där TV-serien startar. Rick vaknar upp på sjukhuset och världen är förändrad. De döda reser sig och söker levande kött. Att bli biten är detsamma som att dö, för smittan är snabb och går inte att stoppa. Som hans fru Lori säger: ”Det kommer aldrig bli som förr igen.”
Serien började tecknas 2003, och ges ut månadsvis. Jag köper de häftade album som samlar tidningen fem nummer i taget, och därmed kommer med ungefär två stycken per år. Image Comics har precis gett ut volym 30 av albumen, där Rick Grimes och hans vänner träffar på en stark kvinna som är ledare för en mycket stor samling överlevande och som valt en samhällsstruktur baserad på den gamla världens meriter: ditt yrke och din inkomstnivå före apokalypsen avgör din nuvarande samhällsklass, där de lägst meriterade arbetar för smulor och för de rikas försörjning. För Rick blir det ett galet påfund. Han som varit med och skapat en ny världsordning där alla hjälps åt, alla delar lika, alla arbetar tillsammans för det man har. Kändes som ett aktuellt tema när vi är mitt i efterspelet av valet och vi inte riktigt vet vad som kan komma att hända med den politiska makten i vårt land, och vilken ideologi som får bära sina medborgare de kommande fyra åren.
Serien och TV-serien följer varandra ganska väl. Av och till. Under några säsonger. Många scener saxas rakt av, andra är variationer, andra bärs av karaktärer som skapats för TV-serien eller tvärtom (som bröderna Merle och Daryl Dixon) Sedan drar de båda medierna åt olika håll, och där TV-serien nu kritiseras för att börja tunnas ut, där är den tecknade serien fortsatt stark i sin berättarröst.
Så mycket relationer, kärlek, hat, lojalitet, svek, ansvar, förtroenden, sökande, tvivel…. Zombierna finns där. Trasiga, hungriga – men de spelar ingen huvudroll. Det gör livet. Med villkoren så dragna till sin spets, med så få överlevande, så många förluster och sorger och smärta, så är varenda nyans så mycket starkare. Serien utforskar hur människor hanterar extrema situationer och hur de förändras av de erfarenheter de gör. Stundtals är man så berörd av smärtan och sorgen i teckningarna att man får lägga ifrån sig albumet och samla ihop sig för att orka fortsätta. Som när Lori dör och lämnar Rick och sonen Carl. Jag har aldrig upplevt mig så emotionellt påverkad av en tecknad serie som jag är av The Walking Dead. Inte ens när jag läste ”Maus” var klumpen i magen så stor.
Oavsett om man sett TV-serien eller inte, och oavsett om man tycker om den eller inte, så tycker jag man ska ge den tecknade serien en egen chans. För den är verkligen något helt annat. Det är en makalöst stark upplevelse som inte lämnar en oberörd. Och är man liksom jag lärare, så är det ett bra material att använda i undervisningen med sina elever. En fin källa till diskussioner om samexistens, familj, identitet. (Apart Förlag erbjuder en lärarhandledning för de första albumen, som finns att ladda ner från deras hemsida.)
The Walking Dead ges ut månadsvis av Image Comics, men samlas också i häftade volymer om fem tidningsnummer i taget. Finns nu 30 sådana volymer utgivna.
Svenska Apart Förlag ger ut översatta volymer och har precis släppt den 20:e.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar