”Kvinnan i fönstret” av A J Finn

Anna är psykolog, som efter en olycka har isolerat sig i sitt hem. Hon håller kontakten med maken via telefon, förhör sig om hur dottern har det, minns och längtar. Däremellan fyller hon sin tid med gamla svart-vita Hitchcock-filmer och att hålla koll på grannarna.
Minutiös koll på grannarna. Anna har lärt sig deras vanor bättre än de själva.
Grannkollen håller henne igång, medan vinet hon konsumerar sänker henne. Anna har helt tappat kontrollen över sin alkoholkonsumtion.
När en ny familj flyttar in i huset mitt emot, börjar underliga saker hända. Familjens son hälsar på Anna och ger henne stegvis en bild av sin familj som skrämmer henne och får henne att vilja hjälpa honom. Mamman hälsar också på och Anna börjar känna att det här är relationer hon tycker om och vill vårda. När hon ser pappan mörda mamman ringer hon polisen men de kan inget göra eftersom mannens hustru lever i all välmåga – kruxet är att kvinnan han presenterar som sin hustru inte är kvinnan som Anna träffat.
Fler och fler saker händer, och Annas panik ökar i takt med hennes missbruk. Annas psykolog gör hembesök och vi förstår smärtsamt väl att Anna är väldigt sjuk. Besattheten av att förstå vad som sker i huset mitt emot driver henne både att leva vidare och att ta reda på mer – och att ta sig ut genom sin dörr.

(Bild lånad från Bokus hemsida.)

”Fönstret mot gården” är en av mina absoluta favoritfilmer. James Stewart som fördriver tiden medan ett benbrott läker, sittande i rullstol i sin lägenhet, lekande med sin kamera och med zoomobjektivet kikar in hos grannarna på andra sidan gården. När han blir vittne till ett mord, och identifieras av gärningsmannen befinner han sig plötsligt själv i livsfara. Storheten hos Hitchcock är den smygande skräcken. Skuggorna, knarret i trappan, det där klaustrofobiskt otäcka där vi som betraktare tror oss få en extra pusselbit som huvudkaraktären saknar.
Det är en hel del blinkningar åt den här filmen i A J Finns bok. I början irriterade det mig, men när jag gjorde tankevurpan och började se det som just en blinkning och med lite självironi, så blir det en ganska småtrevlig touch. För när upplösningen närmar sig, så är det inte alls någon rip-off. Däremot en twist som i alla fall inte jag fullt ut såg komma.

Detta till trots är jag inte stormförtjust. Kanske har det med att göra att jag är lite mätt på deckargenren och har varit det under ganska många år nu. Hade en period när jag plöjde det mesta, och jag läser definitivt fortfarande en deckare då och då, men jag imponeras inte särskilt enkelt. Det jag däremot har gjort är att jag rekommenderat den här boken till väldigt många. Det finns ändå ett driv i berättelsen, och upplösningen har en kul vändning. Speciellt Anna själv är en karaktär att följa och låta sig överraskas av. Och tycker man om Hitchcock så är det en charmig historia.

”Kvinnan i fönstret” av A J Finn är utgiven av Månpocket 2018.