 |
| (Bild lånad från Bokus hemsida) |
Dahmer växer upp i norra Ohio under 70-talet. Han lever med föräldrar som ägnar väldigt mycket tid åt helt andra saker än sin son. Pappan pluggar för att bli kemist, och mamman som är periodvis sängbunden under sjukdomsskov är helt fokuserad på sin man när han är hemma. Pojken får sköta sig ganska mycket själv. Och det är en väldigt ensam kille som beskrivs. Kompisarna tycker han är konstigt, han är en udda fågel i gruppen och är nog egentligen inte med. Mer bredvidlek. Men Dahmer hittar på galna grejer. Han vågar saker, han kommer på knäppa saker - som att välta grejer i affären – och då är han kul, då vill de andra ha honom med. Då duger han. Under de fem år som Dahmer och Backderf är klasskompisar så börjar Dahmer dricka kopiösa mängder alkohol. Han är ofta berusad i skolan. Det har dykt upp tankar som utmanar honom och han är rädd för att släppa efter för dom, så han försöker bedöva sig. Under tonåren kämpar han med sin homosexuella identitet, men också med fantasier om död och han upptäcker att han blir sexuellt upphetsad vid tanken på att ha sex med en död kropp. Han fantiserar om att döda en människa, och han planerar t o m ett överfall. Han ser ut en joggare som han fantiserar om, och han lägger sig i bakhåll med en klubba, men den dagen kommer inte joggaren förbi och Dahmer försöker inte heller igen. Men han kommer inför sig själv att tänka om den händelsen som första gången han var redo att döda.
Bakom huset där Dahmer bor med sina föräldrar finns ett skogsområde, och han har sedan barnsben ett stort intresse för döda djur. Pappans arbete som kemist ger Dahmer dels kunskaper, men också tillgång till faktiska kemikalier och han lär sig hur man använder syra för att lösa upp kött och rengöra skelett. Han börjar plocka med sig djurkadaver han hittar på vägen och experimenterar i ett skjul i skogspartiet. En halshuggen hund spikas upp, likaså flertalet katter. När skildringen i boken slutar så är han redo att begå sitt första mord. Släppa lös sina drifter.
I en epilog ringer en gammal kompis många år senare till Derf Backderf och berättar med skräckblandad förtjusning att man arresterat Dahmer för 17 mord.
När jag hade läst boken så googlade jag på Jeffrey Dahmer. Det finns massor av material på internet. Ett enda långt frossande i alla bestialiska detaljer från morden som framkom under rättegången. Det var obehagligt och osmakligt och tröttsamt.
Backderf har valt att utelämna alla de snaskiga detaljerna varav internet är fullt. Han lägger sitt fokus på den stora och mest intressanta aspekten: hur ser livet ut för en liten kille som växer upp till en bestialisk mördare? Och han berättar den historien med mycket små medel och stor känslighet. Det är en välbalanserad berättelse, obehaget finns ständigt närvarande utan att så mycket egentligen sker. Vi lär känna den avvikande killen, den blyge, socialt tafatta. Han som drar sig undan, som inte vågar, som ställer sig bredvid. Dahmer blir inte bortvald. Han blir aldrig ens sedd.
Och i detta är de vuxna hela tiden frånvarande. Från föräldrarnas ointresse, till lärarna i skolan som hela tiden vänder bort blicken. Och i den konstruerade anonymiteten blir Dahmer stegvis sinnesjuk.
Backderfs tecknarstil är grovhuggen och Dahmers blick är uttryckslös. Ändå är berättelsen så livfylld och välnyanserad att den blir obehaglig att läsa. Inte alls överlastad med text, utan i mycket berättad i tystnad. Och kanske är det ett av skälen till att den är så stark och så drabbande – den kräver total närvaro av mig både som läsare och som betraktare. Den tvingar mig att se Dahmer. Och tvingar mig att reflektera över hur hans liv utvecklat sig om han faktiskt blivit sedd redan som barn.
”Min vän Dahmer” av Derf Blackderf är utgiven av Kartago 2018 (2012).
Det finns också en filmatisering som i skrivande stund går att se på Netflix.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar