”Se på oss nu” av Geir Gulliksen

Det fanns en snackis kring den här boken. En scen där bokens manliga huvudkaraktär masserar en kvinnas bröst därför att hon har mjölkstockning. Och han vet hur man gör. Det var den scenen ”alla” pratade om. Det var det jag visste om den här boken. Det var också en scen som starkt bidrog till att dela recensenterna i olika läger. En bok som polariserade. Man älskade eller avskydde. Boken var briljant knivskarp eller tröttsamt ansträngd. 

(Bild lånad från förlagets hemsida.)

Det var skönt att den scenen kom väldigt tidigt i boken, annars hade jag nog varit lite upptagen av att fundera över när den skulle dyka upp. Boken var väldigt central på Bokmässan 2018. Geir Gulliksen intervjuades i vartenda hörn. Alla tog upp den här scenen. I stort sett det enda man pratade om när man pratade om boken. Så ja, det var väldigt skönt att de sidorna kom tidigt. Då kunde man släppa det. Fokusera på resten.

Och då började jag fundera på om alla dom där tyckarna verkligen hade läst hela berättelsen. För jag hängde upp mig på väldigt mycket annat. För mig blev frågan om föräldraskap och föräldraansvar helt central.

Berättelsen inleds på ett bröllop. Hans och hans fru Ingunn finns bland gästerna. Hans träffar den unga nyblivna mamman Harriet. På en toalett. Hon har mjölkstockning. Hans hjälper till. Detta är den omtalade scenen. Medelålders radhuspappa fixar problemet – och blir störtförälskad.

Undergången inleds.

På så sätt en ganska klassisk otrohetshistoria. Äldre man, yngre kvinna. Den stora passionen, den driftstyrda kroppen. Den trygga vardagen, den uppväxta kärleken. Och mitt i detta Hans och Ingunns barn. Biroller. Men som också blir väldigt synliga, inte minst därför att Hans kärlekshistoria är med en nybliven mamma med en liten bebis, och bebisen är väldigt närvarande i deras möten. Och där lyser Hans relation till sina egna barn igenom, i hur han förhåller sig till Harriets barn, till Harriets omsorg om sitt barn. Hans har inte varit en stark pappa, men han har starka åsikter om föräldraskapet. Det blir som med mycket annat i Hans liv. Tyckandet projiceras utanför honom själv, men det når inte in till hans eget agerande.

Jag är väldigt störd av en scen i slutet på boken. Harriet är väldigt upprörd, och behöver prata med sin man som dykt upp lite oanmält. Hon lämnar bebisen till Hans, men utan att först ombesörja att det bebisen kan tänkas behöva finns. Under tiden hon är borta är Hans ute och promenerar med barnvagnen. Bebisen blir hungrig. Det finns ingen flaska. Och Hans enda idé om lösning när Harriet inte svarar på mobilen är att be en kvinna på ett fik, med egen bebis, att amma Harriets barn. Medan detta sker kommer Harriet dit. Och blir förbannad. Hans förstår inte riktigt varför. Han har ju bara löst en situation som hon försatt honom i. Det blir ett gräl dem emellan istället – och ett uppbrott.

Och jag hamnar i att barnet i den här berättelsen är Hans själv. Hela scenen är som ett antiklimax för hela berättelsen. Det finns så mycket oansvar hos den här mannen, att han blir en klyscha. Han leker.

Parallellt med relationshistorien finns en tråd kring Hans arbete. Han är kommunikatör på en PR-byrå, och jobbar åt socialdemokraternas kansli. Tror jag. Kopplingen är lite diffus. Men där finns en tråd kring den norska socialdemokratins historia och hur den värdegrunden görs synlig i det norska samhället, det norska sättet att leva och vara människa, som är långt mer intressant. Jag önskar att Gulliksen hade lagt mer kärlek i att väva samman de trådarna och göra det sidospåret mer greppbart, starkare inkluderat – för det är väldigt intressant, och här är han knivskarp, men det blir som en separat berättelse. Det känns som något annat.

Sedan är Gulliksen en driven författare. Hans språkdräkt är härlig. Jag tänker att det var därför jag faktiskt läste färdigt historien om Harriet och Hans. Hade historien varit taffligt skriven så hade jag aldrig läst en rad till efter toalettscenen. 

”Se på oss nu” av Geir Gulliksen är utgiven av W & W, 2018.