Det är fortfarande två dinosaurier vid en hemglassbil som dyker upp i huvudet på mig när jag hör Simon Stålenhags namn. En kapsejsad futurism i ett fruset 80-tal.
I den senaste boken; ”Labyrinten” tar Stålenhag ett större kliv in i en pågående dystopi. Världen ligger i ruiner, och allt är insvept i aska. Människorna har tagit sin tillflykt under jorden. Vad som förgiftat atmosfären är gåtfyllt och främmande. Och pågående. Stålenhags berättelse i bilder och ord följer Sigrid, Matte och Charlie på en expedition till ytan. En resa som tvingar dem att konfrontera sina egna mörka hemligheter.
 |
| (Bild lånad från förlagets hemsida.) |
Som alltid i Stålenhags böcker är gränsen mellan ord och bild utraderad och båda medierna bär berättelsen. Tillsammans. En översiktsvy, en fokuserad detalj, en halvsida text… Det är väldigt speciellt att läsa Stålenhags berättelser. Ett flöde som känns i hela kroppen. Kanske är det just att människorna flyttat ner under jord som gör katastrofstämningen mer närvarande den här gången. I tidigare berättelser lever människorna vidare i något som varit, bland resterna. Den här gången har de fått fly den värld som var. Faran är närvarande. Och det saknas svar.
Jag hade hjärtklappning genom hela läsningen. Kände ett obehag som om jag läste en gastkramande thriller. Och en stor besvikelse när sista bladet vänts. Jag ville ha mer. Veta mer. Det är en häftig upplevelse att gå så upp i en berättelse som Stålenhag lyckas med.
Som alltid oerhört välgjort, och dessutom en väldigt vackert formgiven bok (för oss som också älskar föremålet ’bok’.)
”Labyrinten” av Simon Stålenhag är utgiven 2020 av Fria Ligan.
I skrivande stund vet jag ännu inte om Simon Stålenhag kommer medverka vid årets Bokmässa i Göteborg, men Fria Ligan kommer som alltid finnas på plats i anslutning till Fantastikscenen, i A-Hallen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar